KonsertGyllene Tider är på avskedsturné och sista spelningen är bara några dagar bort. Efter 40 år säger de tack och hej och lägger ner. Det känns lite vemodigt. Ja, även för mig som inte ens var född när de slog igenom. De har verkligen lyckats nå över generationer på ett sätt som få andra har lyckats med och det skulle inte förvåna mig om deras bästa hits håller i 40 år till oavsett vad alla anti Gyllene Tider-typer säger. Egentligen tror jag inte på att det finns någon som ogillar Gyllene Tider. Jag tror de sjunger med i smyg för trots nödrimmen är det omöjligt att inte ryckas med i låtar som Sommartider, Det är över nu, Ljudet av ett annat hjärta, Leva Livet och Juni, Juli, augusti.

Förvånad blev jag dock över hur bra recensioner deras sista skiva fick. Kanske är det bara jag som inte inser storheten. I Expressen hittade jag till slut en recension av Anders Nunstedt som jag delvis skulle kunna skriva under på. Särskilt de här raderna:

“Här finns gott om textmässiga lekfullheter, fina orgelsolon, akustiskt gitarrmys och somriga harmonier. Men det är tunt med låtar som verkligen griper tag och stannar kvar. Ett tecken på att det här fantastiska popbandet förmodligen inte har några fler album i sig.” Anders Nunstedt, Expressen 14 juni 2019.

Jag instämmer. Låtarna har inte det där magiska som Gyllene Tider levererat tidigare och jag skulle väl egentligen vilja säga att detsamma gäller för förra albumet också. Bara några enstaka låtar finns kvar på spellistan, till exempel “Jag tänker åka på en lång lång lång lång lång resa” som jag ändå tycker har något speciellt.

Men nu har de i alla fall kommit till vägs ände och det är verkligen dags att tänka på refrängen. Är lite ledsen att jag inte kunnat gå på någon av deras avskedskonserter, men vem vet. Kanske återförenas de igen någon gång. Annars blir sista spelningen nu på lördag inför fullsatt publik på Brottet i Halmstad. Jag hoppas det blir magiskt för alla och ett perfekt avslut.